Media!

Just nu pågår en potentiellt banbrytande debatt om rasism i Public Service. Detta är mycket intressant då A Million Minds med flera andra aktörer under många år lyft frågan om en nyanserad mediebild, bland annat i samband med #Förortenimediainitiativet.

Debatten delar Sverige och många aspekter är värda vidare analys. En central punkt är den om synen på kompetens. Public Service anställda från ledningen och genom hela organisationen speglar inte befolkningen. Frågan blir då, varför är det så?

Det talas om behov av mångfaldkompetens, kvotering och positiv särbehandling. I rådande diskussion vill debattörer framhäva brister hos journalister och yrkesverksamma med annan bakgrund än etnisk svensk. Det finns dock ingen transparens i hur övrig personal rekryteras. En översikt ur ett trettio till fyrtioårigt perspektiv, vilket är en ungefärlig period då demografin i Sverige har ändrats och den potentiella medarbetarpoolen har vidgats bör göras.

För en flerdimensionell debatt bör då följande ses över, under vilka premisser har övrig personal rekryterats? Om det är som i det övriga samhället, att sju av tio rekryteras genom kontakter som enligt siffror från Svenskt Näringsliv blir frågan, vilken reell kompetens har den personalen som inte de som har annan etnisk bakgrund har utöver eventuellt en bra förståelse för de svenska oskrivna reglerna och dess koder.

Vissa kommer också att prata om vikten av fri konkurrens, men på vilka villkor konkurrerar olika arbetstagare om möjliga arbetstillfällen i synnerhet i media? Med en ojämlik skola, otydliga vägar in till vissa yrken som journalistiken i allra högsta grad och tonvikt på kontakter är det svårt att tala om rättvis konkurrens. Betyder detta att den som har fler hinder kommer att göra ett sämre jobb, inte nödvändigtvis och det har inte presenterats någon evidens för att det skulle vara fallet.

Detta är viktiga beaktanden att ta med i debatten då det idag finns en tendens till ett komparativt förhållningsätt som ställer kompetenser mot varandra baserat på faktorer som inte är relevanta och som kan härledas till nationalitet/etnicitet/kön/adress med mera.

Det vore önskvärt att se över rekryteringsförfarandet i bland annat media för att undvika möjligheten till den typ av godtycklighet som ny blir uppenbart synlig.

Det ska inte heller gå att gömma sig bakom enkla uttalanden eller diverse policys när det förekommer misstanke om rasism. Förtroendet för myndigheter och statliga bolag kräver att det finns någon form av objektiv process för ansvarsutkrävande som också leder till förändring.

Ytterligare en aspekt som diskuteras är huruvida vissa skildringar kräver upplevd erfarenhet. Vissa debattörer kommer att hävda att så inte är fallet. Dock är journalister och yrkesverksamma inte frikopplade från referensramar och personliga erfarenheter.  Som den tredje statsmakten blir frågeställningar och perspektiv avgörande för det offentliga samtalet. Historiskt så följer journalistiken den rådande paradigmen, och påverkas av tidens anda som Apartheid, synen på rösträtt innan kvinnor och män fick dessa rättigheter i Sverige, aga för att nämna några få historiska skeenden.

Vår samtid är präglad av segregation och klass-skillnader och detta påverkar givetvis den utblick som även journalister har vilket märks.

Låt uppropet utgöra en start för en riktig debatt som leder till verklig förändring.

Signerat,

Madeleine Opira