Rot och symtom

För att finna en långsiktighet i frågan om våra svenska förorter bör vi sluta arbeta i kortsiktiga silos. Det proaktiva arbetet som många i det civila samhället har efterfrågat handlar om ett omfattande begrepp av jämlika förutsättningar. Identitet och rätten att få vara en del av det svenska samhället är en stor del av det.

Vi bör ta nya grepp i frågan då våra existerande förhållningssätt inte har lett till önskat resultat, vare sig vi kallar det för invandringspolitik, integrationspolitik, inkludering eller bekämpning av segregation. Blicken bör inte bara riktas mot symtom av problem utan också rotorsaker

En aspekt som förbises i diskursen är att det inte enbart bildats parallella samhällen utan vi ser också idag en parallel social infrastruktur. Det vi kallar för välfärden som runtom i landet korrelerar med människors ojämlika villkor. Det brister inte bara i utsatta områden, utan även på andra områden som barnomsorg, äldrevård och inte minst polisiära resurser från norr till söder och glesbygd som förort.  

Varför brister det i välfärden, orsakerna är många men landets ekonomi spelar en avgörande roll, omständigheter som finansiella kriser, förändringar som Internet, globalisering, effektivisering och outsourcing påverkar givetvis händelseförloppet i de svenska förorterna.

I decennier av nedskärningar och åtstramningar har den organiserade brottsligheten vuxit fram och bidragit till otrygghet främst för de yngre barnen, pojkarna som hamnat mellan alla stolar och vars mänskliga värde har förminskats på alla håll. För att inte nämna den otrygghet deras sörjande vänner befinner sig i.

Samtidigt lyfts ofta de svenska värderingarna, med alla människors lika värde som en potentiell grundbult. De svenska värderingarna som utgör en del av den universella FN- Konventionen.

Svaret ligger dock här, i de förhållningssätt som vi väljer att ta oss an denna utmaning.

Vi måste erkänna att det finns faktorer i landets strukturer som befäster ojämlikheterna samtidigt som det finns delar som är en källa för möjligheter.

För att gå från den rådande paradigmen kommer vi att behöva sluta punktmarkera de utsatta områdena, och istället adressera utmaningar vad gäller skola, arbetsmarknad, hälsofrågor, kultur, ekonomi och bostadsmarknad med mera i de sammanhang de hör hemma och inte i särskilda sido-kategorier.

Vi behöver leta efter lösningar som ges den tid och de resurser som situationen kräver på såväl kort sikt som lång sikt för att uppnå den kvalité som eftersträvas.

Utvecklingen i utsatta områden har skett under minst tre-fyra decennier och kommer att behöva ett långsiktigt angreppssätt för verklig stabilisering.

Aktörer som menar allvar bör arbeta nationellt och tvärsektoriellt med existerande lagstiftningar och se till att dem de facto är tillitsskapande för hela befolkningen som också bidrar till en gemensam känsla av ägarskap. Här behöver vi hålla fler bollar i luften än de vi snabbast, kan komma på och behandla såväl rotorsaker som symtom..

Signerat: Madeleine Opira, chef och grundare A Million Minds.